Mitt Virrvarr!

Jag borde skriva... Måste dock diskutera mina tankar med någon annan och förhoppningsvis få lite rätsida på de innan jag kan skriva ner de. Just nu är allt ett enda stort virrvarr (Är det inte alltid det?).

Någon där ute som har lust att leka lite bollplank med mig och mina tankar?

Min Kärlek till musik!

Dixie Chicks - "Not Ready To Make Nice"

Forgive, sounds good.
Forget, I'm not sure I could.
They say time heals everything,
But I'm still waiting

I'm through, with doubt,
There's nothing left for me to figure out,
I've paid a price, and I'll keep paying

I'm not ready to make nice,
I'm not ready to back down,
I'm still mad as hell
And I don't have time
To go round and round and round
It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could
Cause I'm mad as hell
Can't bring myself to do what it is
You think I should

I know you said
Why can't you just get over it,
It turned my whole world around
buti kind of like it

I made my bed and I sleep like a baby,
With no regrets and I don't mind saying,
It's a sad sad story
That a mother will teach her daughter
that she ought to hate a perfect stranger.
And how in the world
Can the words that I said
Send somebody so over the edge
That they'd write me a letter
Saying that I better shut up and sing
Or my life will be over

I'm not ready to make nice,
I'm not ready to back down,
I'm still mad as hell
And I don't have time
To go round and round and round
It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could
Cause I'm mad as hell
Can't bring myself to do what it is
You think I should

I'm not ready to make nice,
I'm not ready to back down,
I'm still mad as hell
And I don't have time
To go round and round and round
It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could
Cause I'm mad as hell
Can't bring myself to do what it is
You think I should

Forgive, sounds good.
Forget, I'm not sure I could.
They say time heals everything,
But I'm still waiting

Min Längtan!

Söndag igen! Trots allt inte en vanlig söndag. Inget jobb imorgon.
Försöker fortfarande värja mig mot vemodet av att vara ensam. Jag gör vad jag kan för att njuta av ensamheten och lugnet.
Problemet med lugnet är att de oroliga tankarna och känslorna får en chans att ta sig ut. Så antingen försöker jag göra något åt tankarna eller så fortsätter jag ignorera de. Dagen då jag orkar ta itu med med mina känslor är på väg, snabbt. Den är här snart, jag känner den komma.

När den dagen väl är här och jag har rensat bland känslorna, det är den dagen jag tar på mig mina skor, sätter hörlurarna på huvudet, öppnar dörren och går ut i världen och njuter.

Äkta! Längtar!

"Consider how hard it is to change yourself and you’ll understand what little chance you have in trying to change others."

Mina känslor!

Hur förlåter Jag någonting som jag har ignorerat i 14 år.
Alla de känslorna finns undangömda långt, långt där inne. Alla besvikelser, all ilska och all gråt.
Det gör så ont att plocka fram allt igen. Det är så oerhört svårt att ens öppna den dörren jag stängde för så länge sedan.
Vet inte om jag orkar gå igenom alla de känslorna igen. Jag tror att det kommer att knäcka mig totalt. Fick dock en liten nyckel idag som jag tror kan passa i låset.

Många av de rädslorna jag har idag, den osäkerhet som finns hos mig är på grund av all den besvikelse jag har gått igenom. Jag fabricerar känslor så fort någon visar minsta uns av intresse för mig. Samtidigt är jag så otroligt rädd för att lita på någon. Jag har väldigt svårt för att öppna mig. Kan inte hänge mig åt någon. Är så rädd för att bli sviken och lämnad. Om en av personerna som betyder mest i ditt liv kan lämna dig, då kan vem som helst lämna dig hur lätt som helst, eller?

Så för egen del, för att jag själv ska må bra och kunna gå vidare så måste jag förlåta. Hur är det ens möjligt att kunna förlåta något sådant? Jag måste nog gå igenom alla känslorna igen. JAg måste inse att det faktiskt har hänt och att det tillhör det förflutna. Jag måste inse att jag förlåter för min egen skull, inte för någon annan. Jag gör det för att jag ska kunna må bra. För att jag ska få en bättre balans i livet och kunna blomma ut till den människa som jag vill vara.

Jag måste gråta, måste få min ångest, måste acceptera att känslorna finns. Jag får inte stänga in något mer. Jag vill känna, på gott och ont. Jag vill inte längre vara avtrubbad.

För om jag någon gång hoppas på att kunna älska någon på riktigt så måste jag göra detta.

Mitt Syndrom!

Söndagssyndrom.
Det bor en märklig känsla inom mig för tillfället. En sorts tomhet när jag sitter hemma själv. Dock bara på söndagskvällen. Att jag är sällskapssjuk det visste jag om men just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Jag har haft en helt fantastisk helg. Jag har träffat och lärt känna några helt underbara människor, jag har haft otroligt kul och till på köpet kanske fixat mig ytterligare ett jobb. Livet är bra för tillfället. Varför känns det då som att det saknas något? Varför blir jag deppig och rastlös nu?

Jag älskar människor, älskar att umgås med de och älskar att lära känna nya människor. Måste jag ha människor runt mig hela tiden för att jag ska vara glad? Ska det vara så förbannat svårt att spendera några timmar en söndag ensam?

Många frågor men få svar. Jag börjar dock inse att allt inte är så som jag trott det har varit.

Allting är flytande!