Mina känslor!

Hur förlåter Jag någonting som jag har ignorerat i 14 år.
Alla de känslorna finns undangömda långt, långt där inne. Alla besvikelser, all ilska och all gråt.
Det gör så ont att plocka fram allt igen. Det är så oerhört svårt att ens öppna den dörren jag stängde för så länge sedan.
Vet inte om jag orkar gå igenom alla de känslorna igen. Jag tror att det kommer att knäcka mig totalt. Fick dock en liten nyckel idag som jag tror kan passa i låset.

Många av de rädslorna jag har idag, den osäkerhet som finns hos mig är på grund av all den besvikelse jag har gått igenom. Jag fabricerar känslor så fort någon visar minsta uns av intresse för mig. Samtidigt är jag så otroligt rädd för att lita på någon. Jag har väldigt svårt för att öppna mig. Kan inte hänge mig åt någon. Är så rädd för att bli sviken och lämnad. Om en av personerna som betyder mest i ditt liv kan lämna dig, då kan vem som helst lämna dig hur lätt som helst, eller?

Så för egen del, för att jag själv ska må bra och kunna gå vidare så måste jag förlåta. Hur är det ens möjligt att kunna förlåta något sådant? Jag måste nog gå igenom alla känslorna igen. JAg måste inse att det faktiskt har hänt och att det tillhör det förflutna. Jag måste inse att jag förlåter för min egen skull, inte för någon annan. Jag gör det för att jag ska kunna må bra. För att jag ska få en bättre balans i livet och kunna blomma ut till den människa som jag vill vara.

Jag måste gråta, måste få min ångest, måste acceptera att känslorna finns. Jag får inte stänga in något mer. Jag vill känna, på gott och ont. Jag vill inte längre vara avtrubbad.

För om jag någon gång hoppas på att kunna älska någon på riktigt så måste jag göra detta.