Mina tankar!

Det är inte lätt att hitta den röda tråden i mina tankar... Vilken karusell det är i mitt huvud just nu. Att försöka reda ut de är inte lätt men någonstans där inne måste det finnas ett centrum som allt kretsar kring.
Jag tror det centrala är jag själv. Jag är inne i en fas där jag försöker hitta mig själv och reda ut en hel del om mig själv. Allt hänger ju ihop på något sätt. alla tankar, alla känslor.

Jag sitter i i en situation där många personer i min omgivning har blivit föräldrar. De har sambo eller flickvän. De har i mina ögon blivit "vuxna". Vilket i sin tur då ger slutsatsen att jag inte är det. Jag har någonstans på vägen satt den ribban för mig själv. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag måste omvärdera det lite. Jag har ju trots allt en egen lägenhet, jag har ett fast jobb, jag betalar mina räkningar och jag tar ansvar för mig själv. Inför min spegelbild borde det "räcka". Jag behöver inte alltid vara så hård mot mig själv.
Men den biologiska klockan tickar. Gräset ser grönare ut på andra sidan. Jag vill själv ha en flickvän som jag skulle kunna starta familj med. Ha en alldeles egen son/dotter. Det längtar jag efter just nu.

Men allt hänger ihop.

Jag måste ta tag i mitt liv för att det ska gå. Kan jag inte sköta mitt liv så som jag tycker att jag borde kunna, hur ska jag då kunna lägga ner energi och kärlek på en flickvän och ett barn?

Om jag är kapabel till äkta kärlek överhuvudtaget. Jag har nog en del emotionellt bagage med mig. Efter alla de gånger jag blev sviken som liten hur ska jag kunna lita på någon och tillåta mig att fästa mig vid någon. De kan ju svika och sedan lämna mig. Har jag stängt av alla de känslorna eller finns de fortfarande långt inuti mig, djupt begravda någonstans?

Är det därför jag är så osäker på mig själv? Är det därför jag alltför ofta tvivlar på om folk tycker om mig eller inte? Är det därför jag behöver så mycket bekräftelse hela tiden?

För det var en jobbig period i mitt liv.
Jag hade fyllt 11. Mina föräldrar var skilda. Jag och mina tre syskon bodde med Mamma. Efterhand som tiden gick spenderade barnen mer och mer tid hos diverse stöd-familjer och liknande. Till den grad då mina två småsyskon bodde permanent hos en familj i Oxie. Det var vid denna tidpunkten jag fick mitt egna sovrum skilsmässan. Jag och Syrran delade på disken efter maten varannan dag. jag spenderade mina eftermiddagar på fritids eller hos kompisar.
En kväll när min syster inte var hemma så åkte jag, min mamma och en vän till henne ner till Malmö central. Min Mamma berättade att hon var tvungen att åka iväg över helgen och att jag inte kunde följa med. Hon instruerade sin vän att lämna av mig vid bussen som skulle ta mig till min Pappa i Åkarp. Mamma hoppade på tåget som efter en kort stund rullar iväg. Allt vännen gör är att peka mig i rätt riktning till bussen och sen får jag klara mig själv. 11 år. Jag kommer trots allt fram välbehållen till pappa.
Till slut får vi valet att flytta till Pappa som jag då givetvis hoppar på direkt, syrran är lite motvillig. Kan inte riktigt komma ihåg hur lång tid som gick sen. Mamma flyttar ifrån Malmö. Jag hör av henne mindre och mindre. Vid ett tillfälle gick det ett helt år utan att jag hör av henne. Jag och min Mormor beger oss till polisen för att anmäla henne försvunnen. Den biten har jag fått berättad för mig i efterhand, jag kommer inte ihåg det för det har jag förträngt.
En dag ringer dörrklockan hemma hos oss i Åkarp och vem står inte utanför dörren om inte mamma. Hon berättar att hon har saknat mig och är ledsen över vad som har hänt. hon säger att hon ska ta tag i sitt liv nu och att hon har träffat en trevlig kille och att de ska flytta in i ett hus i Hjärup som ligger c:a 5 min bort med tåg. Jag blir glad och hoppfull. Jag tror ju att jag ska få tillbaka min mamma nu. Efter det hör jag inte av henne på ytterligare 6 månader. Det enda livstecken från henne får jag sent en kväll på hösten. Jag sitter på mitt rum och tittar på tv. Jag tittar på efterlyst. De visar en videoupptagning från en övervakningskamera i en elektronikaffär. De vill ha tagen på personen på videon. Det ansiktet är väldigt bekant för mig.Snacka om besviken och ledsen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen vid det här tillfället.
Det finns så mycket att skriva om. Alla känslorna man hade då, alla besvikelserna, alla tårarna och allt annat skit men jag ska inte gå in på mer detaljer än detta på grund av respekt för de inblandade.

*suck*

Allt hänger ihop.

Kommer jag någonsin att kunna älska någon på riktigt? Så där riktigt ärligt som så många snackar om. Jag hoppas det. Jag är dock otroligt rädd för att jag inte kommer att kunna det.
Det skrämmer mig fruktansvärt.

Det är därför jag måste ta tag i mitt liv. Ge mig de allra bästa förutsättningar det bara finns att tillgå. För är omständigheterna rätt kanske det finns en chans för mig med...